fan vad jag är lam hörni.

jag orkade inte fullfölja mitt löfte till mig själv att bygga om bloggen. otroligt fånigt av mig. men det får vara så här tills vidare. jag vet att jag Måste göra om den tills nästa år i alla fall.

har varit fast i en bubbla ett tag, ett litet moln av egoism. har varit instängd i mig själv och hållit mig borta från det mesta som kallas vardag och socialt liv, tills nu på senaste.

bland annat har jag fått för mig att jag har fått en ny vänskap i the butcher. han lirar trummor i the academy is och är otroligt trevlig till råga på allt. michael, också från the academy is, har inspirerat mig och öppnat mina ögon för teknologin bakom elgitarrer, effektpedaler och förstärkare. ska försöka gräva lite djupare i det och faktiskt lära mig något om det instrument jag spelar nästan varje dag. jag kan ju knappt stränga om för fan. pinsamt.

turnén lider mot sitt slut. det har varit omtumlande och löjligt händelserikt. det har i och för sig hela året varit, men de senaste två månaderna i synnerhet har varit rätt störda. de innehåller allt från gulliga anekdoter till saker vissa föräldrar inte borde få veta om sina barn. jag är nöjd. även om mycket har varit oväntat negativt ibland. jag är nöjd.

imorgon spelar vi i new york, på roseland ballroom. det stora hemska skivbolaget ska komma och titta och tycka. det blir nog bra.

några spelningar till efter det, sen bär det av hemåt lite. fy tusan vad jag har hemlängtan. känns lite som att jag lämnade sinnesfriden hemma. men vad ska man med den till om man leker rockstjärna varje dag.